jag vill träffa tomten igen !

Är det inte lite oförskämt länge kvar till första december och jul?

resan börjar inuti .

"Så va jag i programmet igen. Talar när jag ska tala, är när jag ska vara, äter när jag borde vilja bli mätt. Försöker bli lurad att det är mitt sätt framför andras, men jag andas samma luft som igår. Vistas i samma rum som igår, vet precis lika lite som då. All min kraft den går åt till att stå, stå ut med att gå omkring i samma hjulspår."

ett tuggben på det, tack ?

Vi har våra klockor ständigt fastspända kring handleden, men vi äger inte vår tid. Schemat i fickan skaver, mobilens inkorg är full och presidentvalet i USA täcker fyra sidor i din lokala morgontidning. Vi gör som vi blir tillsagda, sitter fint och ger vacker tass om någon ber oss. Vi har blivit knähundar. Vi viftar på svansen, väntar på nästa direktiv.

magens nattönskan .

Chokladsnäckor, du råkar inte ha lite chokladsnäckor i bakfickan?

vill inte vara med er .

Två tjejer, i gymmets omklädningsrum, jämförde idag sina trosor under en kvart. Under en kvart pratade de om olika trosors kvalité, pris och inköpsställe. En kvart utav rent trosprat! Hela diskussionen startades då den ena tjejen såg den andra tjejens trosor och gav dem ett långt "naaaaw" som respons och reaktion. Och sedan följde alltså en kvarts trospratande. Under den kvarten konstaterade de att Gina Tricot har bra trosor, men att deras favorit-trosmodell var ändrad och de enades om att det hela var "en katastrof". Katastrof, katastrof, katastroftrosor.

Efter ett tag flöt samtalet vidare och över på blondinbella. Faktumet att hon skulle börja blogga igen beskrevs som "helt underbart". Jag ville kräkas på dem, fräta sönder deras polerade naglar och kasta hundbajs på deras stickade secondhand-koftor. Cravings!

För jag förstår inte. När blev det här aktuellt? När började vi kalla ändrade trosmodeller för katastrofer? När blev blondinbellas andings- paus viktigare än vår egen? När slutade vi undra hur vi själva mår egentligen, bakom alla lager utav foundation och solbrunt puder?

svårt att hitta orden ibland .

Han hade stått och iakttagit henne ganska länge när han plötsligt tog några hastiga, målmedvetna steg emot henne. Hon stannade upp i sin stretchövning, vände sig om och tittade på honom istället. "DU!", utbrast han då. Sedan följde en konstig tystnad som avbröts utav att hon sköt in ett försiktigt "va". Han log, harklade sig, smånervöst och stirrigt, sen öppnade han munnen.

- Öhm, joo.. vad var det jag tänkte.. ehh.. Gillar du typ.. film?

vad är det för bil bakom mig ?

är nog mest trött bara .

Det kan vara vindarna som gör det, eller regnet som smattrar mot rutan. Men idag har jag bara känt mig less. Kanske ledsen. Trött.
Har väntat på nått, som aldrig kommit. Eller så har jag varit trött.

"Ont om rutiner, gott om dåliga vanor. Gott om kitchiga planer. Jag lever för kicken, precis som du. Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen. Jag har frihet i blicken, precis som du."

önskar att det hade kunnat vara mer .

Skördefesten levde upp till förväntningarna. Det första jag hörde när jag klev in på skolområdet var ljudet av ett tjugotal stålhätteskor stampandes i takt till Cotton Eye Joe. Det var disco. Ettorna hade tuperat sitt sönderblonderade hår för att sedan matcha det med korta klänningar och benvärmare. Rebecca och jag satt på hennes rum. Bittra. Hon berättade om ettorna, om porrdansande, om hur deras klänningar varit kortare än trosorna och om skördemiddagen som varit över på mindre än en halvtimma.

- Du missade inget, suckade hon.

- Jag vet, suckade jag.

mot oändligheten och vidare !

Jag ska till Dingle ikväll. Det är skördefest där inne och ettorna köper säkert öl från några smugglande fjärdeårselever. Humöret är säkerligen på topp, skördefesten är nämligen händelsernas händelse i Dingle. Folk klär till och med upp sig för den. Jordbrukarna tar av kepsen, hästtjejerna sprayar parfym och ett par stycken går till och med så långt att de.. borstar håret.

Jag har varit på skördefesten två år i rad, tänkte hoppa över den iår. Men, vi ska ha öppet hus imorn och jag måste sova där inatt. Så här är jag, ångestfylld, påväg till Dingle om tjugo minuter.

Skickade iväg en fråga till Rebecca, i hopp om en ljus lägesrapport.
Jag: Jag kommer in vid elva, är det kul eller?
Rebecca: Det suger min balle!

Jag tror inte att det är så kul ( iår heller ). Attans.

ett kort konstaterande .

Det hade varit skönt att kunna skriva att jag är helt utvilad, pigg och pågång.

Men det är jag inte, verkligen inte.

vad har du i armen ?

en sammanfattning .

Idag har jag gjort en del, faktiskt. Jag har försovit mig, ätit marängsviss hos min storasyster, köpt tio kilogram mjöl och åkt buss fyra gånger. Har även lämnat kissprov och fått en p-stav i armen.

Kissprovet var kul, för jag hängde aldrig med på hur jag hamnade i det. Skulle ju bara få en p-stav och plötsligt satt jag där på toan och kissade i en jävla plastkopp. Det var kul och fick mig att le.

Ännu mer kul blev det när jag senare träffade en bekant där på ungdomsmottagningen. Hon såg mig och log ett sånt där skräckslaget "låt-mig-dö-leende". Åh, jag ville jättegärna fråga vad hon gjorde där! Men det gjorde jag inte. Jag var artig, osnokig, berättade om min p-stav innan jag lät henne återvända till väntrummet, besvärad och fånleende.

och åhléns säljer julpynt .

Snö på gården utanför. Det har haglat, regnat, snöat och avslutats med en regnbåge högt ovanför höghusen. Vi är inne på slutet av oktober, snart över på början av november.

dagen är ännu ung .

När bussen kom rullande idag radade vi snällt upp oss på rad, en efter en i väntan på bussens värme. Mannen framför mig kom på att han ville röka och sa till mig att gå före honom. "Jag vill inte blåsa på dig ju", förklarade han och viftade med sina armar i någon slags gest. Jag tackade och klev fram ett steg samtidigt som han gick ur kön för att sedan ångra sig och hoppa in i kön igen. En av damerna i kön gick i hans rygg samtidigt som hon gav ifrån sig ett förvirrat litet läte. Han vände sig mot henne klappade henne snabbt på axeln och sa: "Jaha, jo, du skulle få gå före mig om det inte varit så att jag gått före dig va". Väl i bussen mötte han min blick och fyrade av ett tandlöst leende innan han svingade ner sin kropp i ett av sätena. "Jag har druckit fem öl, så jag är ena glad va", halvskrek han sedan.

och jag har stöpt ljus .

Idag har regnet och löven fallit till marken. Lagt sig bredvid varandra, bildat högar, pölar och små bäckar längs asfalten. Molnen har varit gråa, skorna blöta och fingrarna kalla. Det har varit höst idag.

dagens första tårar .

Sitter här vid datorn med ett fånigt leende över mina läppar och ett par glansiga ögon fyllda av lyckliga tårar. Jag har tittat på den här videon igen, fem gånger på rad. Rewind, rewind. Har spolat tillbaka till ögonblicket då Christian kastar sig i deras famn, gång på gång. Jag blir lika blödig varje gång. Ler på samma sätt varje gång. Lutar mig bak i stolen och bara ler medan ögonen tåras. För det är alldeles för fint och det spelar ingen roll hur ofta jag ser det. Grät första gången jag såg den för något år sen, och gråter ännu lika mycket. Jag blir fem år gammal av den och vill krypa upp i mammas famn.

imorn är det inte helg .

Och för övrigt så gjorde en gammal farbror mig glad idag. Han stod utanför Willys i en nystruken grå kostym. I hans rynkiga händer höll han en portfölj och en festis. Kombination fick mig att le. Får mig ännu att le. Jag vill se fler gamla farbröder med festis och sugrör.

ibland fastnar man i djupa tankar .

Gott folk, jag säger det direkt. I det här inlägget kommer jag att nämna ord som bajs och ringmuskulatur. Kommer även att använda begrepp som sköldpaddshuvud och akutbajsare.

För det är så här va. Jag har kommit på en grej. Efter två timmar vid datorn och mycket filosoferande så har jag kommit fram till följande. Jag är akutbajsare. Jag är en riktig akutbajsare. Ja, alltså, jag bajsar inte förrän jag verkligen måste. Jag sitter bara och trynar, låter tarmarna knåda omkring där inne, tills dess att självaste ringmuskulaturen gör sig påmind. Och när det händer, då jävlar, då är det bara att springa! Akut, akut! Sirener på och gasen i botten.

Alla mina rusningar till toaletten, vilt viftande med armarna och ibland krampaktigt böjd, har fått mig att fundera. Hur gör andra människor? Och varför gör jag såhär? Jag menar, vad är det som händer mellan min hjärna och ringmuskel, en sorts ständig uthållighetstävling? Vad är det som får mig att så slaviskt invänta ögonblicket då den rätt bekväma bajsnödigheten övergår till stadiet "sköldpaddshuvud- och panik"? Varför inte bara gå på toaletten direkt, vid första symptom så att säga?

/ Djupa tankar, djup själ, djup Lisa.

vad är det med amerikaner och jordnötter ?

Det finns mycket amerikanskt som vi klarar oss utan. Bagels, choklad/jordnötssmakande mjölk och country-stjärnor. Men det finns en sak som faktiskt är lite häftigt med USA. Deras val! De där valen! Är det något amerikanerna kan så är det att ha valkampanjer! Det är fullständigt klart att vi ligger efter på den fronten då deras debatter förvandlas till arenakrävande shower, medan Reinfeldt och Mona debatterar på SVT sittande bakom varsin bänk. De har flaggor, hattar, banderoller och massproduktion av "change we need"-skyltar där, bortanför Atlanten. Enorma stödkonserter med U2, Leona Lewis och Bob Dylan, medan vi i Sverige sitter i valstugor småpratande till någon P3- melodi. De kallar varandra för terrorister, Bush-härmare och bedragare. I Sverige anses det vara "lite väl hård" att kalla Sahlin för "kappvändare".

Tänk om vi skulle ta och bli lite mer amerikanska till nästa val? Slänga in lite fler kampsånger, lite mer slag-under-bältet och rockstar-känsla över debatterna. Skulle det inte vara kul att sätta Marie Wetterstrand i Globen tillsammans fanatiskt skrikande väljare, eller att få 7-eleven butikerna att tillverka såna där ställningstagande kaffemuggar så att vi kan använda dem som grund i opinionsundersökningar sedan. Det tycker jag hade vart nått. Lite mer skrik, lite mer artister som håller konserter och lite fler "Holy-Ohly"-grupper på facebook.

i skolan lär man för livet, eller ?

Idyllisk, må du sucka. Men terror, är ändå vad det handlar om. Vi skottade bajs med frostiga skyfflar och sjönk sakta djupare i leran med våra stålhättsbeklädda fötter medan korna morgonråmade på avstånd.

sanningens ord i sångform .

Svenska Akademien tillsammans med Promoe. Två utav Sveriges bästa, i samma låt, En Varning. Tre gånger på rad har den fått vibrera ut från mina högtalare. Högre för varje gång. Skulle ha sovit redan, egentligen och enligt planen. Men tankarna är på spinningpass. Och jo, jag vet, det är en lång text men den är läsvärd. Och låten är något som dina trumhinnor helt klart bör presenteras för. Ögonblickligen.

"Sänder ut en varning till dom. Dom suger vårt blod, maler liv i sina kvarnar. Ställ dig upp, säg jag har fått nog och du ska se hur de klarnar. Fått nog av ofog. Jag sa, vi klargör och varnar, klargör och varnar, fått nog. Jag sa, vi och klargör och varnar, förklarar de för barnen. För jag hör ekot av gläns över sjö och strand. Men håll med om de känns mer som död å stank. För vänsterhanden vet inte vad som händer med högerhand. Men jag spår att vi ska dö av vad vi föder fram. För allt som finns kvar av våran änglamark är några inavlade djur i en inhägnad park. Så fäll upp paraplyet, alla vet att det regnar salt å svavelsyra. Råd är dyra, snart så rämnar allt.

Vi utfärdar en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning för våra sjuka begär! Vi utfärdar en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning, andas i en kvävd atmosfär!

Naturen har visst förlorat, vi har sålt våran värld och vunnit. Experter hävdar kunnigt att alla orosmoln försvunnit. Men man skördar vad man sår. Ingen vördnad utan mål. Vi som skändade, mördade, får se vår sista bördiga vår. Vi ska köpa de, slita, slänga, urgröpa de, smita, kränga, döda de, svika, skända. Vi förnekar de vida kända, vi kan vrida och vända varenda känt argument. Men vi måste väl ha känt att det luktade bränt? Se sicken underbar värld människan var beskärd. Den var allt hon var värd, den börjar bli tärd. Hon har gått fram med svärd, kallat sig lärd bara för flärd, sicken eldhärd. Säger sanna mina ord och hör denna varning. Se på vår jord! Det behövs ingen förklaring. Regelrätt mord, ta de som en varning. För handlingsförlamning en uppmaning från en galning!

Vi utfärdar en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning för våra sjuka begär! Vi utfärdar en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning, andas i en kvävd atmosfär.

Polerna smälter, havsnivån den stiger, jorden går under. Men vi blundar och tiger om regelrätt mord på varann och på oss själva. Måste vårda gåvan, vi har ingen rätt att sälja. Alldeles för länge så har rikedom vart tära. Men alla blir fattiga, när domedagen är nära lär vi få vårt beskärda. Var väl aldrig särskilt lärda, skändade gåvan och vi får vad vi är värda. Dom skriver avtal om naturkatastrofer som klingar tomt. Dom vattnar ur allt man står för. Hyckel från Bryssel-protokoll. Vackra-strofer, för styr gör ändå marknadens filosofer, och de kan väl inte vara lönsamt? Ansvar, har vi det gemensamt? Pretentiöst och bara pinsamt, även om det må vara fint sagt. Men för naivt å hopplöst, ute, omsprunget av dom som tar besluten. Men slutet är nära så vi tjuter ut en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning för våra sjuka begär! Vi utfärdar en varning! Se vad vi gjort med vår värld. Vi ska få vår betalning, andas i en kvävd atmosfär."

låt oss säga föralltid .

Du och jag, ugnspannkakan. Du och jag.

skärp dig !

Jag behöver en fet skylt som säger stopp. För det jag
gör nu är att stå och slå på ett lutande jävla torn i Pisa.

köldskadade själar .

De klev på någon hållplats efter min. Det gamla paret. De där som träffades på någon dans för länge sen, då de deras hud fortfarande var slät. Då deras ögon fortfarande tindrande och framtiden ännu var framför dem.

Idag hade de gått upp samtidigt, som vanligt, väckta av samma väckarklocka. Morgonrutinerna hade flutit förbi på det sätt som de lärt sig att göra efter trettiotre års äktenskap. Inga ord sades vid frukosten, han räckte tyst över tidningen till henne då han läst färdigt och hon skivade upp en brödskiva åt honom. De hade lämnat huset tillsammans, låst dörren och sakta promenerat mot busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i sju ,som vanligt. De hade gott om tid på sig idag.

Det var en kall morgon idag, busshållplatsen rutor var frostade och när de andades syntes små rökmoln. På bussen betalade han för dem, hon nickade mot chauffören och sedan gick de och satte sig på det där sätet som de alltid sitter på. De sa inte ett ord åt varandra, inte ens när han klev av bussen vid sjukhuset, två hållplatser tidigare än henne. Hon tittade bara försiktigt efter honom då han gick medan han undrade om hon ens uppmärksammat att han gått.

Jag satt där, kände hur tungt de båda andades, hur högt de melankoliska fiolerna spelade. Kunde se hur de båda längtade sig bort. Bort från frosten. Bort från den bitande kylan som skulle föreställa deras äktenskap.

vad har jag lärt mig ?

Ödets ironi.. Jag hade tänkt sjukanmäla mig idag. Inte för att jag är mig sjuk, utan för att jag inte orkar plugga. Vill inte skriva, lyssna på lärare, prata engelska och vässa pennan. Jag hade tänkte sjukanmäla mig.. fly mina förpliktelser, ta tåget härifrån, rasta hunden och äta mackor framför Oprah (eller dylikt givande program). Skolka. Hur som helst. Jag tog mig i kragen! Jag tog mig i kragen ordentligt, bestämde mig för att slåss mot latheten, göra färdigt påbörjade arbeten och vara sådär flitig som pappa ibland beskriver mig som. Jag gick till biblioteket!

Har suttit här i en timma, och jag har inte kunnat göra en endaste uppgift! Och det är inte min lathets fel. Det är skolans fel, det är datorernas fel för de har bestämt att mitt USB-minne är ondska. Det går inte att öppna och skolans datorexpert är inte här. Så, nu sitter jag här, i skolans bibliotek, med mina påbörjade skolarbeten prydligt sorterade bredvid mig, väl insparade inom USB-minnets gråa väggar. Sånt här gör mig ledsen. Sånt här är ödets ironi, i högform.

nästa gång flyr jag nog.

nästa gång skolkar jag.

hör ni väckarklockan ?

Jag blir lika förvånad varje gång, lika förvånad varje gång jag ställs mittemot sånt här. Nio miljoner ton kött kastas varje år. Nio miljoner ton. Det motsvarar slaktvikten hos 30 000 kor, det motsvarar 100 miljoner 90-grams burgare, det motsvarar en oberäknelig mängd galenskap. Tycker vi inte att miljön tagit nog med skada redan? Har inte ekonomin störtat tillräckligt mycket? När ska vi sluta se djur som varor, som lättpaketerade och färdigskurna middagar uppradade i affärens frysdiskar? Det är något som inte fungerar då människor kan oja sig över djurhantering, transporter, växthuseffekter och svältande isbjörnar utan att se sammanhanget. Vi bär ansvaret! Vi är de skyldiga! Nio miljoner ton kött kastas varje år.

idag överglänser igår !

Ett äpple föll från ett träd och landade där jag hade mitt huvud sekunden innan.

uppstigning om sex timmar .

Motivationsnivån nådde just kritiska nivåer.
( 0,2 )

onödiga ord från en onödig dag .

Min pappa sa i måndags någonting om att te kan ge en tandsten. Jag tittade upp från datorskärmen, sneglade på min kvällskopp med te och gav sedan min pappa en förvirrad blick. Tandsten av te? Jag hade aldrig, aldrig nånsin eller överhuvudtaget, tänkt den tanken förut.

Te har alltid varit heligt för mig. En självklarhet under kalla höstkvällar, på fikapauserna i skolan eller i en stor kopp sittande mittemot en vän. Tandsten av te? Mitt älskade te? Tandstensgivande? Te är ju bara varmt, kryddat vatten. Varmt, kryddat vatten tre gånger om dan kan väl inte ge tandsten? Jag viftade bort pappas ord, trodde jag.

Idag drack jag min första kopp te sen pappas tandstensprat. Det är inte så att jag inte varit sugen på te. Tvärtom. Jag har varit jättesugen på te! Och först idag har jag kommit på mig själv.. Jag har undvikit te! Och jag älskar te! Har undvikit te på samma sätt som Fredrik Paulún undviker potatis. Har sneglat på teburken, känt hur skönt det skulle varit att hålla varm kopp te i mina frusna händer och sedan tagit ett glas vatten (eller ett tuggummi). Inte en droppe te har fått nå mina hösttorra läppar förrän idag. Allt som krävdes var en kort kommentar om tandsten för att jag helt plötsligt skulle te-strejka. Urfånigt. I någon slags protest mot mig själv så tog jag två koppar te.

jag mår inte bra idag .

men det är okej ändå

två mungipor som riktas upp .

Jag läste en text som en vän skrivit. Hon skrev om människors attityd, om faktumet att det tycks vara lättare att se ner i marken än att le mot personer som passerar. Hon skrev om lättheten med att klaga på andra utan att titta på sig själv. I en del av texten skrev hon om vardagens knuffar. Ni vet de knuffarna som man tilldelas av stressade själar som vill hinna till bussen, till kontoret, hem, bort och förbi. Hon skrev att hon tyckte att allt för många knuffade sig förbi utan minsta antydan till ursäkt efteråt. Hon hade med ett räkneexempel som löd något liknande det här:

"Tänk på en stad som Stockholm. Låt oss säga att det där finns 40 000 stycken som ägnar sina dagar till att knuffa sig fram utan att ursäkta sig. Tänk dig att samtliga av dessa knuffar minst tolv personer varje dag. Det blir 480 000 knuffar per dag! Multiplicera det med sju och du har en veckas knuffande. På en månad är vi uppe i 14 400 000 knuffar.. bara i Stockholm! På ett år har vi passerat 175 200 000 knuffar! Tänk om vi istället hade kunnat le?"

Jag tyckte att det var så fint, så himla fint i all sin enkelhet, och det fick mig att tänka. Tänk om det varit så, att de hade kunnat le istället för att knuffa? Tänk om vi hade kunnat omvandla de där knuffarna till leenden? Hade det inte blivit lite varmare där ute då? Tänk om människor inte alltid behövde komma först fram, om vi kunnat ta ett steg tillbaka om släppt förbi någon annan.. leende. Tänk om vi hade kunnat ta oss tid att le! Tid att le mot varandra, på bussen, i matkön eller vid folksamlingen utanför bokaffären där Jan Guilloi signerar böcker. Det är ju så enkelt. Är vi verkligen så upptagna och fattiga att vi inte kan kosta på oss det lilla?

Det har broderats in i hundratals kuddar av gamla, ryggkrökta tanter och det är så sant, "ett leende kostar dig ingenting att ge, men det kan vara guld värt för den som får det."

argumenten spricker !

Var påväg ner till djurhuset då jag möttes utav två stycken enorma djurtransporter. Bådå två var tvåvåningstransporter med dubbla släp. Det hördes dova råmanden och massvis av mular stack ut mellan gallren. Minst hundra kalvar påväg till slakt, uppfödda på kraftfoder, snart packeterade som filéer och korvar i våra frysdiskar.

Jag påmindes om varför jag numera äter en i huvudsak vegetarisk kost.

De här transporterna är inte okej! Det är inte logisk att djur ska behöva förflyttas på det här sättet och födas upp som på rullband. Inte när det finns altenativ. Det är inte logiskt att det produceras så mycket kött, kött som aldrig äts upp. Det är inte okej.

countryroad, take me home !

Har varit i skolan i fem timmar nu. Har tre timmar kvar. Har funderat på att åka hem tre gånger. Varje gång en buss har lämnat Dingle har jag tänkt hoppa på och följa med. För det här är alldeles för värdelöst. Idag har jag bara väntat. Väntat på något med mening.

- Det här är en skitskola, sa en tjej som sitter bredvid mig. Hon har så rätt. Är det något jag lärt mig här, under mina två år i Dingle, så är det att det är en skitskola. Tyvärr.

Solskenshälsningar / Lisa

smile that colgate white smile .

Jag har ont i mina undre tänder. För min tandläkare bestämde sig för att skrapa bort lite tandsten som hon hittade på baksidan av mina undre tänder. Nu har jag ont bakom mina undertänder. Känns konstigt. Kändes aldrig konstigt när tandstenen låg där. Jäkla tandläkare. Ge tillbaka min tandsten!

Anyhow. Tjänade i alla fall hundra kronor på mitt tandläkarbesök. För jag hade inga hål i mina tänder. Och när man är hålfri vid tandläkar- besök så tilldelas man hundra kronor som belöning för prima tänder.

och fru gris gick i graven .

Min morgon har varit storslagen. Jag har snoozat i nästan en timme, sedan än en gång fått påminna mig själv om att jag ska till tandläkaren idag och toppat det hela genom att ta bort mitt krypin på lunarstorm. Just det! Du läste rätt. Jag har tagit bort mitt krypin på lunarstorm. Storslagen morgon. Sannerligen storslagen.

Lunarstorm.. Tänk alla timmar som jag en gång i tiden tillbringat där! Det var kollagebilder, dagboksinlägg och romanlånga vänner-listor. Jag betalade för att vara PRO. Som PRO fick att man tillgång fräna ikoner som man kunde ha på sitt krypin. Det var häftigt att vara PRO. Det gav helt klart häftighetspoäng. Jag kände mig viktig som PRO. Var rätt säker på att jag skulle kunna bli en av de stora, en av de autografskrivande endast och tack vare mitt "lunande". Minns att jag en gång var ute och gick när jag blev stoppad av en kille som frågade om inte jag var "Mizz_Pig". Det var jag, och faktumet att han känt igen mig gav mig en släng av superstar-komplex. Hur som helst. På samma sätt som jag växte ur kläderna jag använde 2003, så växte jag också ur lunarstorm. Krypinnet lades i dvala och jag skrev in en notis, "Jag är inte här längre".

Och idag, som en blixt från klar himmel och innan jag ens druckit mitt morgon-te, kom slutligen dödsdomen. Mitt liv som lunare avslutades och Mizz_Pig sattes i vila, efter år av trogen tjänst. Storslagen känsla. Nej. Inte så storslagen. Men lite storslagen. Jättelite.

ska bara omstarta hjärnan .

Jag har försökt sätta mina ord på papper hela kvällen. Har skrivit, suddat ut, fyllt rader och raderat. Ctrl, alt, delete. Hittar inte rätt i mitt huvud ikväll, går omvägar och trasslar in mig i hundratals små tanketrådar. Urlöjligt uttryckt. Verkligen. Tanketrådar.. (?!)

som en brustablett .

"Sorry om jag var dryg igår". Du behöver Timbuktu nu. Det känner ju jag det. Sorry att jag lämnade dig ensam med bakisångesten.

"Jarå, jarå hey, jarå hey, ja kan hey, hey. Vi ska hey, vi kan hey, jarå hey, jarå hey, jarå hey, yeah . Högt, lågt överallt, jag sa. Jag vakna med huvudvärk och sten i mitt bröst. Jag vet ingen tröst, jag måste sluta be till min törst. För de som kändes jobbigt känns ju dubbelt så svårt. Och hur illa betedde jag mig på klubben igår? Jag var vidrig mot vänner, vad sa jag till tjejen? Bråka med vakter och galnaste grejer. Ligger kvar på sängen hoppas känslan ebbar, tills rummet krymper och jag trängs med väggar. Hon är fem i elva, telefonen den ringer försöker återfå minnet. Vill härifrån och försvinner ut i en bakfylla blandad med ångest. Jag säger samma sak för sextusenandrade gången. Jag ska aldrig mer göra så jag känner så här. Det kvittar vilken fest det är, hur många jag känner där. Jag svär om jag bara kan klara idag ska jag ta mig i kragen och vara så glad

För The botten is nådd, hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må? Kändes förjävligt innan, men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om jag tappar fästet och trillar ned ska jag klättra upp igen.

Till slut när jag orkar ta mig upp ur min bädd. Får jag en chock när jag ser klockan är kvart över ett. Jag skulle träffat min syster för typ en timme sen. Jag missa telefontiden hos kronofogden igen. Men jag lär mig ju aldrig av mina misstag. Vilket ämne är det jag har en brist av? Varför går jag alltid över gränsen? Min hjärna den står där bredvid när det händer. Jag måste ringa runt och be om förlåt. Det känns som jag hellre vill dö men vi får se hur de går. Tacka fan för mina polare har tålamod med mig. Hade jag vart dom hade jag knappt tåla och se mig. Min kyl den är tom, mina pengar är slut. Alla ledtrådar säger förändra dig nu. Patetisk och ynklig, fy fan vilken dag! Jag duschar men samvetet de sitter kvar

För The botten is nådd, hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må? Kändes förjävligt innan, men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om jag tappar fästet och trillar ned ska jag klättra upp igen.

Deppig som jag är börjar jag tänka på annat som gör mig ännu ledsnare och jag är nästan förbannad. Men de som inte dödar mig blir jag ju starkare av. Det är dags att styra upp skiten och göra smartare val. Så knast man kan vara, jo man smäller av, och de är knappt att man klarar såna sämre dar. Men de går för lugnt nu är jag desperat. Jag vill ju se till att göra nånting bättre av denna korta tid som vi har här på denna planeten kan man inte gå runt och skapa sina egna helveten. Roah! Äntligen så börjar ångesten släppa och den bästa medicinen för mig är sånger som denna!

Vi tittar upp, ned, överallt. Jag sa upp, ned och överallt, överallt.

För The botten is nådd, hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka, hur kasst kan man må? Kändes förjävligt innan, men det börjar bli lite bättre nu min vän. Om jag tappar fästet och trillar ned ska jag klättra upp igen.

Vi tittar uppåt, uppåt, uppåt! Vi tittar uppåt, uppåt, uppåt, uppåt! Jarå, jarå, jarå ha, högt, lågt, överallt."

ärlighetens morgnar .

Det är intressant att gå omkring på stan på tidiga helgmornar, för det är egentligen ändå gången som man faktiskt kan se bakfyllan. Gårdagens ölburkar har inte städats undan ännu, ett tappat busskort och någon tjejs kvarglömda sjal ligger ännu kvar på marken. Bakfyllan känns i luften såna morgnar. Den hänger som ett moln över stan, och syns så väl i blicken på människorna som man möter.

Helgmorgnarna bjuder på en komplett förståelse. Alla vet hur huvudet dunkar, eller hur den ene funderar över vad fan som egentligen hände igår. Det är fint på nått sätt. Man får aldrig så många ärliga blickar och leenden som då. Alla säger, utan ord, till varandra att det ordnar sig.

vem borrar halv elva på en lördagmorgon ?

Jag kom hem för en timma sen. På andra sidan stan ligger Roffe ännu och sover. Jag drog hem för jag fick för mig att jag ville ut och jaga med min far. Nu, i efterhand, när jaktplanen skrotats för att jag kom hem för sent, så känns det rätt bra. För jag är bakfull. Och jag tror inte att man trivs i skogen på jaktpass när det känns som om hjärnan skvalpar runt. Skulle kanske ha lyssnat på Roffes halvsovande visdomsord om att jag borde sova vidare, och inte jaga. Well.

Istället gick jag ut och möttes av en fuktig lördagsmorgon prydd av gråa moln. Jag ryste och började min promenad in mot stan. Bageriet hade öppet och doftade gott. Min vana trogen gick jag in och köpte med mig en limpa och två småbröd. Och kvinnan i kassan tittade in i mina rödsprängda/gårdagens-mascara-ögon och log. Bakisbröd. Ja, jag gör alltid så. Är jag morgonbakfull och gående påväg ifrån Roffes hus så köper jag alltid bröd där på bageriet.

Gick vidare in mot stan, passerade älderboendet där de morgonpigga pensionärerna just gått upp och börjat smöra sina morgonmackor. En av dem log mot mig och höll upp sitt polarbröd mot mig, jag log tillbaka och höll upp min brödpåse innan jag gick vidare. När jag kom närmare stan mötte jag en tjej på cykel och sedan en kille i min egen ålder som såg ut precis som jag kände mig. Vi nickade mot varandra, en sån där förstående nick som förklarade att vi förstod precis vad den andre gick igenom. Hjärnskvalp.

När jag till sist kom in till stan fick jag syn på skylt som skvallrade om att det är kanelbullens dag i dag. Jag skickade iväg några sms till några vänner och grattade dem på "Bakfyllans-och kanelbullens dag". Köpte jag nektariner inne på Willys som just öppnat sina dörrar för några morgonpigga själar.

När bussen kom kröp jag upp i ett säte långt bak och försökte värma mina händer. Bussen mullrade och rasslade. "Ett litet fel", förklarade busschauffören det som innan han tryckte ned gasen och började sin tur mot stans norra delar. Vid min plats droppade det in vatten från taket och min tröja blev blöt. "Ett litet fel", förklarade jag det som innan jag hoppade av bussen på min hållplats.

Nu har jag rastat hunden, gett henne mat, skrivit ett till synes värdelöst inlägg om min morgon och druckit en halv liter vatten. Vatten, det ska tydligen bota min skvalpande hjärna. Nåväl, magen kurrar så nu ska jag göra frukost till mig och mor.

spår från gårdagen .

nu får norrlands-rolle mig mig att le .

Försökte prata, men rösten sprack och jag grät istället. Svagt. Hatade mig själv lite grann då. Avskyr mig själv när jag gör sådär. Avskyr att höra min egen röst när den spricker sådär.

Önskar att jag varit blondinbella och kunnat säga att det bara var min dagliga avlastningsgråt. Men jag är inte blondinbella, och det där var inte någon daglig avlastningsgråt. Attans. Men nu är det lugnt igen, för nu tittar jag på youtube och laddar inför NCC's firmafest!

galna människor kallar oss galna .

Ja jävlar, tänk alla år som de håriga feministerna slösat bort i jakten på det där jämställda samhället. Tänk hur långt de har försökt att se, alla böcker de lyft upp i hopp om att hitta jämställdheten gömd där under. Tänk alla år som de slösat bort nu när jämställdhetens faktiska hinder är upptäckt och blottad i medierna..

Herr Gårman! Herr Gårman! Tänk alla år man passerat honom och knappt gett honom en tanke, för att nu plötsligt inse att han är grisen som orsakar kvinnornas underläge. Den jäveln. Galet taskigt av honom. Det är han och ord som brandman och ombudsman som lett fram till ett ojämställt samhälle. Men nu, vettu. Nu har feministerna slått sina kloka huvuden ihop kommit på nått. De har lösningen i sin hand och hon heter Fru Gårman. Fru Gårman har tantfrisyr och knälång kjol och hennes steg är bestämt. Hon finns nu på skyltar, redo att sättas upp vid våra övergångställen. För du, kvinnor kan också (gå över övergångställen). Kom ihåg det!

Men vet ni vad. Jag tror att det tyvärr är svårare än så. Tror inte alls att jämställdhetens problem ligger i Herr- och Fru Gårmans skyltar. Vårt land, vår värld och dess jämställdhet kommer inte förändras utav en skylt på en kvinna i kjol. Fru Gårman startar ingen revolution.

bussens mystik .

Killen som stod före mig i busskön idag betalade aldrig. Istället räckte han fram en pappersbit mot chauffören. Det stod något på pappersbiten och han tittade manande på chauffören. Chauffören tog emot lappen, tittade undrande på den och läste. Sedan tittade han på killen igen, gav tillbaka lappen och nickade. Killen tog på sig ett par hörlurar innan han försvann bortåt i bussen. Själv stämplade jag mitt kort, och kände hur äckligt nyfiken jag blev. Jag ville se lappen. Vad fasen stod det på lappen?!

Följdefrågor..
Varför lyssnade han på Savage Garden ( hörde att han lyssnade på dem när han tog på hörlurarana )? Vem lyssnar på Savage Garden fortfarande? Och öh.. va fan.. varför kan jag Savage Garden-låtar?

men dö då, sa nån .

Jag har huvudvärk och tre timmars lektion kvar. Faktumet att jag har jour från nästa tisdag och sedan en vecka framåt ger mig inte mindre huvudvärk. Jag tycker att det är sjukt synd om mig.

Fast egentligen är det inte synd om mig. För jag ska se på sex and the city ikväll, vara skolfri imorn, och sen gå på firmafest med Roffe och hans snickargäng. Det är inte synd om mig egentligen.

Men jag vill ändå att ni skriver att det är synd om mig.

vill inte fortsätta trampa luft med er !

Alla bara stirrar på varandra, väntar på att något ska hända. Under tiden ruttnar allt. Byggnader, områden och idéer vittrar sönder. Det gör mig frusterad. Det finns så mycket vi kan göra!

saker som skräms .

Att vistas på stan vid tolv, att överhuvudtaget lämna huset mellan tolv och ett på en vardag är som att träda in i en värld fullständigt regerad av pensionärer. Det bokstavligen myllrar av dem! Hela stan ser ut som ett enormt ålderdomshem. Allt man ser är grått hår, randiga urtvättade skjortor, rullatorer och löständer. Med undantag för vissa enstaka lunchstressade kontorssjälar. Jag blir alltid så stressad av de där, de där pensionärsvandringarna. De går så långsamt, skrattar hest och tittar på en med trötta ögon även om man ler och hälsar på dem. Jag vet inte vart jag har dem. De är luriga och utav någon anledning är jag alltid redo på att någon av dem ska smälla till mig med ett paraply, en käpp eller dylikt pensionärstillbehör.

Jag litar inte på de där pensionärerna! De är ondskefulla där under sina välveckade, rynkiga flin. Det är jag säker på. Hundraprocentigt säker. Litar bara på pensionärer som jag känner. Och inte de där stadsvandrande pensionärerna. De är kusliga!

she went away like wrooom !

Klockan är inte ens elva men jag har redan hunnit sitta på fyra olika bussar och sammanlagt tillbringat två timmar som bussåkare. Har även hunnit med en och en halv timme engelskalektion i Dingle. Klockan är inte ens elva. Och jag har redan sopat bort en del dagsmåsten. Är redan hemma igen! Det kallas effektivitet! Det kallas effektivitet deluxe!