De klev på någon hållplats efter min. Det gamla paret. De där som träffades på någon dans för länge sen, då de deras hud fortfarande var slät. Då deras ögon fortfarande tindrande och framtiden ännu var framför dem.
Idag hade de gått upp samtidigt, som vanligt, väckta av samma väckarklocka. Morgonrutinerna hade flutit förbi på det sätt som de lärt sig att göra efter trettiotre års äktenskap. Inga ord sades vid frukosten, han räckte tyst över tidningen till henne då han läst färdigt och hon skivade upp en brödskiva åt honom. De hade lämnat huset tillsammans, låst dörren och sakta promenerat mot busshållplatsen. Bussen skulle komma kvart i sju ,som vanligt. De hade gott om tid på sig idag.
Det var en kall morgon idag, busshållplatsen rutor var frostade och när de andades syntes små rökmoln. På bussen betalade han för dem, hon nickade mot chauffören och sedan gick de och satte sig på det där sätet som de alltid sitter på. De sa inte ett ord åt varandra, inte ens när han klev av bussen vid sjukhuset, två hållplatser tidigare än henne. Hon tittade bara försiktigt efter honom då han gick medan han undrade om hon ens uppmärksammat att han gått.
Jag satt där, kände hur tungt de båda andades, hur högt de melankoliska fiolerna spelade. Kunde se hur de båda längtade sig bort. Bort från frosten. Bort från den bitande kylan som skulle föreställa deras äktenskap.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar