saker som skräms .

Att vistas på stan vid tolv, att överhuvudtaget lämna huset mellan tolv och ett på en vardag är som att träda in i en värld fullständigt regerad av pensionärer. Det bokstavligen myllrar av dem! Hela stan ser ut som ett enormt ålderdomshem. Allt man ser är grått hår, randiga urtvättade skjortor, rullatorer och löständer. Med undantag för vissa enstaka lunchstressade kontorssjälar. Jag blir alltid så stressad av de där, de där pensionärsvandringarna. De går så långsamt, skrattar hest och tittar på en med trötta ögon även om man ler och hälsar på dem. Jag vet inte vart jag har dem. De är luriga och utav någon anledning är jag alltid redo på att någon av dem ska smälla till mig med ett paraply, en käpp eller dylikt pensionärstillbehör.

Jag litar inte på de där pensionärerna! De är ondskefulla där under sina välveckade, rynkiga flin. Det är jag säker på. Hundraprocentigt säker. Litar bara på pensionärer som jag känner. Och inte de där stadsvandrande pensionärerna. De är kusliga!