För det är så här va. Jag har kommit på en grej. Efter två timmar vid datorn och mycket filosoferande så har jag kommit fram till följande. Jag är akutbajsare. Jag är en riktig akutbajsare. Ja, alltså, jag bajsar inte förrän jag verkligen måste. Jag sitter bara och trynar, låter tarmarna knåda omkring där inne, tills dess att självaste ringmuskulaturen gör sig påmind. Och när det händer, då jävlar, då är det bara att springa! Akut, akut! Sirener på och gasen i botten.
Alla mina rusningar till toaletten, vilt viftande med armarna och ibland krampaktigt böjd, har fått mig att fundera. Hur gör andra människor? Och varför gör jag såhär? Jag menar, vad är det som händer mellan min hjärna och ringmuskel, en sorts ständig uthållighetstävling? Vad är det som får mig att så slaviskt invänta ögonblicket då den rätt bekväma bajsnödigheten övergår till stadiet "sköldpaddshuvud- och panik"? Varför inte bara gå på toaletten direkt, vid första symptom så att säga?
/ Djupa tankar, djup själ, djup Lisa.
