Min pappa sa i måndags någonting om att te kan ge en tandsten. Jag tittade upp från datorskärmen, sneglade på min kvällskopp med te och gav sedan min pappa en förvirrad blick. Tandsten av te? Jag hade aldrig, aldrig nånsin eller överhuvudtaget, tänkt den tanken förut.
Te har alltid varit heligt för mig. En självklarhet under kalla höstkvällar, på fikapauserna i skolan eller i en stor kopp sittande mittemot en vän. Tandsten av te? Mitt älskade te? Tandstensgivande? Te är ju bara varmt, kryddat vatten. Varmt, kryddat vatten tre gånger om dan kan väl inte ge tandsten? Jag viftade bort pappas ord, trodde jag.
Idag drack jag min första kopp te sen pappas tandstensprat. Det är inte så att jag inte varit sugen på te. Tvärtom. Jag har varit jättesugen på te! Och först idag har jag kommit på mig själv.. Jag har undvikit te! Och jag älskar te! Har undvikit te på samma sätt som Fredrik Paulún undviker potatis. Har sneglat på teburken, känt hur skönt det skulle varit att hålla varm kopp te i mina frusna händer och sedan tagit ett glas vatten (eller ett tuggummi). Inte en droppe te har fått nå mina hösttorra läppar förrän idag. Allt som krävdes var en kort kommentar om tandsten för att jag helt plötsligt skulle te-strejka. Urfånigt. I någon slags protest mot mig själv så tog jag två koppar te.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar