och molnen skingrades !

Vädret var mulet, regnigt och mitt huvud kändes som en ljusgrå slempropp när jag kom hem idag. I alla fall tills jag öppnade brevlådan och fann.. Ett brev, ett jättefint brev till mig. Ifrån min syster Karin.

så enkelt att bara ett barn kan förstå !

Ekonomichock, det pratas om en internationell ekonomichock. USA:s börser rasar, det råder finanskris. Hela jävla världen går som på nålar. Alla har förvandlats till nagelbitande fån som förtvivlat ser på när kurserna faller en efter en. Det är kris, det råder ekonomichock. Men vet ni vad? Jag förstår inte vad de pratar om. För jag är inte chockad. Inte ekonomichockad alls. Jag är inte ens ekonomiförvånad. För vi har väl alla sett det komma egentligen? Allt som byggs upp på hög rasar till slut. Det är en jävla dominoeffekt, en kedjereaktion som susar igenom våra banker.

Jag är inte chockad. Däremot är jag förbannad, förbannad på världen som åter igen visar upp hur blåögd den är. Vi måste sluta se USA som en storebror, som landet som ska ta hand om allt innan och utanför deras landsgränser, allt från Saddam till oljan i Saudiarabien. Vi måste sluta tycka att det är okej! Måste reagera mot att vi tillåter ett land att ha så mycket inflytande att hela världsekonomin skakas om då dollarn sjunker.

Vi måste sluta leka oförstående! Måste sluta leka förvånade över att det inte går att sätta allt på en mans axlar! Hur kan vi förvänta oss att en enda spik ska hålla en byggnad stående? Hur mycket tryck tror vi egentligen att en pelare klarar av? Vi måste sluta stapla tidningarna i samma lutande hög.

Det råder inte ekonomichock. Det råder konsekvenser.

som handen i handsken .

Nu ska jag krypa in under täcket och sova bort ett par timmar. Sedan är det dags för bussen mot Dingle att avgå och ta mig mot en dag fylld av ekonomi, djursjukvård och engelska. Och hörni, gott folk. Ikväll provar jag det här med att modeblogga på begäran av mor min. Hon älskade nämligen min kvälls-outfit och hey, who can blame her?

flera vattendroppar fyller en hel kanna .

"Isarna smälter", läser hon i sin tidning och ojar sig över alla isbjörnar som kommer att förlora sina hem. "Det är verkligen hemsk att ingen gör något", säger hon argt till sin sambo som nickar till svar medan han vänder sig om mot deras fruktskål. I fruktskålen ligger det bananer från Brasilien, äpplen från Spanien och ett päron från Kina. "Du, jag slänger äpplena, de ser lite mjuka ut", förklarar han. Hon hummar som svar, tittar ut genom fönstret och får syn på deras stora äppelträd. I år är det fullt av röda äpplen som nästan glittrar när solens strålar träffar dem. "Vad fint", tänker hon. Hennes sambo som är på väg ut för att handla frågar om han ska slänga soporna när han går.

"Åh, det hade varit jättebra, men vänta lite..", säger hon och går bort till högen av gamla mjölkkartonger och müslipaket. Hon trycker ihop dem och räcker över de till honom med orden "..sätt de här i röda påsen med så blir vi av med de också". Han trycker ner dem i påsen innan han går ut i hallen och knyter sina skor. "Du kommer inte på nått mer som borde handlas än det som står på inköpslistan eller", ropar han till henne. Hon funderar ett tag, tittar ut mot äppelträdet och svarar "jo, äpplen, vi behöver nya äpplen". I vardagsrummet står tv:n på standby, i köket rinner det vatten ifrån en trasig kran och inifrån sovrummet hörs ett svagt surr från radion som står på. "Det är verkligen synd att ingen gör något", säger hon igen.

finurligt framfunderat av henne !

Minns ni axeln? Den är överansträngd. Det har min omvårdnads-pluggande vän Maria berättat för mig. Hon har klämt på min axel, frågat frågor om den och konstaterat att den blivit inflammerad till följd av överansträngning. Den inflammerade axeln har till slut fått en bristning och blåmärket har därefter uppkommit. Jag har alltså fått en idrottsskada! Ganska fränt va?

en tanke i september .

gatulyktorna skiner aldrig
så starkt som på hösten

i år förmultnar jag inte med löven .

Jag hatade hösten förra året. Jag skrev en jättearg krönika i tidningen där jag i princip anklagade hösten för att vara källan till hela världens lidande, samtidigt som jag förklarade höstälskarna som fejkande fån. Jag hatade meningar där orden höst, mys och stickat ingick. Jo, jag var bitter.

I år är jag inte bitter. I år tänker jag säga en mening som jag aldrig skulle ha släppt utanför mina läppars väl förseglade lås förra året. Hösten är så mysig. Den är faktiskt det, riktigt jävla mysig. I alla fall såna här dagar när solstrålarna silas mellan trädens grenar och höstlöven ligger som ett eldigt och knastrande täcke över skogsstigarna. Då är hösten mysig. På riktigt.

I år ser jag jag inga ruttnande höstlöv. Iår ser jag mest färger.

jag är djup som havet .

Kulturell ska man vara. Jag var på bokmässan i Göteborg idag. Det var kulturellt, fyllt utav rabattbelagda böcker, glasögonprydda Chalmers-studenter, gamla människor, autografskrivande författare och små skålar med gratis godis. Jag tog ingen sån där gratis godis för storasystrarna har berättat historier om spermierester och kiss-och-bajs-bakterier på just sånt där gratis godis. Så det är allt jag kan tänka på när jag ser de där skålarna med gratis godis. Spermier, kiss och bajs. Det gör mig inte hungrig. Däremot åt jag en klassiskt ostmacka och ett äpple, där på bokmässan.

Hur som helst. Man kan inte lämna en bokmässa utan en bok. Jag köpte två. En seriebok som jag fick signerad av författaren och en annan som handlade om hur man exempelvis "tar reda på om ens grannar är zombies". Det var allt. Ville bara säga det, konstatera att jag varit kulturell.

nattstirrande mot kylskåpet .

Klockan passerade två för ett tag sen, bakom dator- rummets vägg ligger mamma och sover. Själv har jag just kommit upp ifrån köket där jag stått och stirrat in i kylskåpet. Det finns massvis av goda pålägg, där i frysen. Jag vill äta frukost. Det är mitt i natten och jag vill inget hellre än att äta frukost. Ska gå och lägga mig, så att jag snart kan få vakna och äta frukost. Känner på mig att det kommer att bli världens godaste frukost. Åh, jag längtar tills jag vaknar och får öppna kylskåpet igen för att duka fram frukosten.

ovanför mitt huvud svävar ett losertecken .

Jag är värdelös. Verkligen helt värdelös idag. Jag har suttit vid datorn i så många timmar att jag skäms. En helt ledig dag och jag hade kunnat göra så mycket. Hade kunnat skriva lite på min uppsats, hade kunnat dammsuga, se de där tv-programmen som går på fredag-förmiddagar, tagit hunden på en långpromenad och kanske kunnat klätt mig i nått annat än en för stor t-shirt och ett par noppriga mysbyxor. Jag hade kunnat göra det. Absolut. Men jag har suttit precis här. Har suttit precis här, på den här stolen sedan klockan elva.. över fyra timmar! Idag är jag inget annat än värdelös och det gör faktiskt inget om du skjuter mig nu.

we need a doctor here !

Jag antar att jag egentligen borde skriva ett sånt där presentationsinlägg. Men vet ni vad, jag tänker inte göra det. För jag har nått viktigare att börja med. Det är såhär va. Min högra axel är blå. Jag vet inte varför och jag behöver svar.

Det hela började med att jag under förra fredagens bodypump-pass kände att min axel inte var helst som vanligt. Hade jag vart en känd idrottare hade jag väl uttryckt det som att "jag hade känningar i axeln". Hur som helst. Den där känningen i axeln har suttit i, och på tisdagens bodypump-pass tyckte jag att den liksom klickade i vissa lägen. Vilade på onsdag och gick igår på yoga. Allt gick bra tills vi skulle stå på huvudet med armarna som stöd. Vi skulle stå sådär, andas ut och in tjugo gånger. Balansen hittade jag men sen gick det inte. Det stack i axeln och jag kände hur all kraft i den försvann. Det var som träningsvärk blandat med muskelknut. Försökte massera bort det men axeln fortsatte stejka. Och nu imorse, när jag vaknade så var plötsligt min axel prydd av ett blåmärke. Vad vill den mig?