två mungipor som riktas upp .

Jag läste en text som en vän skrivit. Hon skrev om människors attityd, om faktumet att det tycks vara lättare att se ner i marken än att le mot personer som passerar. Hon skrev om lättheten med att klaga på andra utan att titta på sig själv. I en del av texten skrev hon om vardagens knuffar. Ni vet de knuffarna som man tilldelas av stressade själar som vill hinna till bussen, till kontoret, hem, bort och förbi. Hon skrev att hon tyckte att allt för många knuffade sig förbi utan minsta antydan till ursäkt efteråt. Hon hade med ett räkneexempel som löd något liknande det här:

"Tänk på en stad som Stockholm. Låt oss säga att det där finns 40 000 stycken som ägnar sina dagar till att knuffa sig fram utan att ursäkta sig. Tänk dig att samtliga av dessa knuffar minst tolv personer varje dag. Det blir 480 000 knuffar per dag! Multiplicera det med sju och du har en veckas knuffande. På en månad är vi uppe i 14 400 000 knuffar.. bara i Stockholm! På ett år har vi passerat 175 200 000 knuffar! Tänk om vi istället hade kunnat le?"

Jag tyckte att det var så fint, så himla fint i all sin enkelhet, och det fick mig att tänka. Tänk om det varit så, att de hade kunnat le istället för att knuffa? Tänk om vi hade kunnat omvandla de där knuffarna till leenden? Hade det inte blivit lite varmare där ute då? Tänk om människor inte alltid behövde komma först fram, om vi kunnat ta ett steg tillbaka om släppt förbi någon annan.. leende. Tänk om vi hade kunnat ta oss tid att le! Tid att le mot varandra, på bussen, i matkön eller vid folksamlingen utanför bokaffären där Jan Guilloi signerar böcker. Det är ju så enkelt. Är vi verkligen så upptagna och fattiga att vi inte kan kosta på oss det lilla?

Det har broderats in i hundratals kuddar av gamla, ryggkrökta tanter och det är så sant, "ett leende kostar dig ingenting att ge, men det kan vara guld värt för den som får det."