men snyt mig !

Hade tänkt skriva nått smart, men jag är inte så smart idag. Nått genomtänkt, kanske om känslor. Ja, det hade jag tänkt. Hade tänkt skriva om känslor, men jag känner inte mycket just nu. Inte mycket alls, faktiskt. Och det är inte så att jag är ledsen, inte ens småarg. Det är bara det att allt är så snorigt och snuvigt nu. Kan inte säga smarta saker när jag låter som en anknäbb. Kan inte tänka och känna så mycket när alla synapser och nervceller ligger gömda i snor. För så är det. Snorigt.

Det är en sån där ingenting-dag. Jag bara trampar. Det går repriser på tv och snön har blivit grå. Jag hatar grå snö. Avskyr grå snö. Innerligt. Grå snö får mig att vilja sitta inne. Jag är snuvig. Snorig. Snor. Det är ett ganska kul ord, egentligen. Snor. Om man tänker på det så finns det ganska få ord som låter som det de är. Ta typ ordet piano.. jag skulle aldrig gissa att piano var just ett piano om jag inte vetat. Jag hade trott att piano var ett medelhavsbröd, eller möjligen ett musikstycke, kanske en spansk dans. Men ordet snor, det låter faktiskt som snor. Kletigt. Snor låter som nått man snyter ut ur näsan eller ser små barn kleta fast under stolar. Snor. Säg det snabbt ett par gånger. Då låter det helmärkligt. Blir typ: snor, snor, nor, nos, snos, snos, snos.. I alla fall för mig.

Ehm. Hur som helst. Jag gjorde gröt för ett tag sen, med russin och frön i. Åt det ihop med ett knäckebröd som jag satt ägg och kaviar på. Det smakade himmelrike. Himmelrike, på riktigt. Änglasång.