Nu syns såret på hennes hand, nu när hon plockat bort sitt plåster och den lilla biten bandage. Och jag kan inte hindra mig själv från att stirra på hennes torkade sår. Det är så djupt. Obekvämt. Blir så verkligt nu när jag ser det. När inte plåstret längre gömmer det. De torra sårkant- erna som färgats svarta, och alla småärr efter rakblad som rispats i huden. Jag tror jag tyckte bättre om det innan, då det fortfarande satt där, det där plåstret. För det är så verkligt nu. Försöker stirra mig klokare, se om såret kan svara. Hon gjorde det mot sig själv. Och jag kan faktiskt inte förstå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Såret kan omöjligt svara!! Det är bara jag som kan:(<3
Jag vet, önskar bara att jag också kunde det. Önskar att du aldrig behövt få det såret <3
Skicka en kommentar