Tommy Körbergs ögon stirrade in i mina samtidigt som han viftade handen och sa "kom hit". En stund, en kort sekund, ja, då var jag påväg att resa mig upp.
lördag 23 maj 2009
tillfällig amputering av hals, möjligt mån tro ?
Inte helt pigg, inte helt frisk. Hostar upp slemhinnorna, eller kanske bara slem. Hur som helst. Där befinner jag mig. Kan man ta en kopp te även om man borstat tänderna och egentligen redan gått och lagt sig?
söndag 17 maj 2009
ska minnas den känslan .
Min fysiklärare kom fram till mig på studentdagen,
klappade mig på axeln och undrade hur det kändes.
- Grymt, jag känner mig fan helt grym!
ideolgifånge på flykt, eller nått .
Det handlar om alla gränser, om allt det där man är förväntad att göra. Alla normer, alla förbannande jävla normer om hur man ska bete sig. Ideologier. Alla som tror att de vet. Alla som pratar, pekar och höjer på ögonbrynet.
Jag kan lyssna på Bob Marley, Ras Cricket, Kapten Röd, Diego Jah och älska att nynna med till Monica Maggio's "Dumpa mig". Kan försöka rappa med till Promoe, Timbuktu och Svenska Akademien för att sedan trumma i skrivbordet till System Of A Down. Jag kan förälska mig i Hoffmaestro, ha Winnerbäck-konserter som varma minnen och undra när jag får se Dropkick Murphys igen. Kan bläddra i min låtlista, lyssna på Jack Penate, Navid Modiri, Moneybrother, Ozzy Osbourne och Lasgo. Jag kan tycka att Britney är fantastiskt, att Eminem är klockren, att Imogen Heep är underbar och att den norske snubben i melodifestivalen var riktigt bra igår. Det får jag tycka, för det kan göra.
Varför ska en utesluta den andra? Varför ska vi katagorisera allt? Varför får jag inte blanda budskap med simpelhet? Varför känns det så märkligt för dem att humöret avgör musiken som träffar mina öron? Varför ska det förvirra så mycket?
När jag pratar om köttindstrin, om orättvisor, vakenhet och miljö. Varför måste jag vara en rebell då, någon som springer över torgen med palestinasjal och kastar sten mot polisstyrkor? Kan jag inte bara få hålla mina ögon öppna ändå? Jag vill inte placeras i ett fack. Får eksem av de trånga utrymmena i våra sinnen. Jag kan ha på mig min Resterödströja utan att folk ska kommentera att det är märkligt att se mig i sån. Det är inte märkligt. Jag är trött på att låsa fast mig i någon slags tanke om vad jag bör, nån jävla sned anti-ideolgi.
Varför ska inte min kompis kunna ha Converse-skor och svarta klackaskor i samma skoställ? Varför ska jag inte kunna köpa vissa kläder? Det blir ju snett nånstans när man börjar säga nej till saker som man egentligen gillar bara för att det inte passar in till det man förväntas vara. Varför ska jag lyssna på ska:et mer än mig:et? Varför kan jag inte se på andra tjejer utan att direkt sätta ett ögonmått på deras midja och jämföra med mitt. För brett, alltid för brett. För brett för vem förresten? Varför kan jag inte låta mig duga som jag är?
Vi är utrustade med varsin alldeles egen hjärna, varsitt alldeles eget genupplägg. Vi får sticka ut åt olika håll, vi får påminna om varandra. Jag orkar inte leka ungdomsrevolt längre, orkar inte försöka passa in eller passa ut. Inser att det aldrig riktigt räcker till ändå. Jag är medveden om de sinnessjuka mängder djur som slaktas varje år, är emot det men äter ändå blodpudding och rosabrunt kött från grillen. Har på mig tajta byxor, surfarshorts, mjukisbyxor och klänningar i sommar. Sjunger med till P3's trallvänligaste pop för att den sätter sig men tycker fortfarande att "Kenneth's Nya" av Svenska Akademien är en av Sveriges bästa låtar. Det gör jag, för det kan jag.
Jag kan lyssna på Bob Marley, Ras Cricket, Kapten Röd, Diego Jah och älska att nynna med till Monica Maggio's "Dumpa mig". Kan försöka rappa med till Promoe, Timbuktu och Svenska Akademien för att sedan trumma i skrivbordet till System Of A Down. Jag kan förälska mig i Hoffmaestro, ha Winnerbäck-konserter som varma minnen och undra när jag får se Dropkick Murphys igen. Kan bläddra i min låtlista, lyssna på Jack Penate, Navid Modiri, Moneybrother, Ozzy Osbourne och Lasgo. Jag kan tycka att Britney är fantastiskt, att Eminem är klockren, att Imogen Heep är underbar och att den norske snubben i melodifestivalen var riktigt bra igår. Det får jag tycka, för det kan göra.
Varför ska en utesluta den andra? Varför ska vi katagorisera allt? Varför får jag inte blanda budskap med simpelhet? Varför känns det så märkligt för dem att humöret avgör musiken som träffar mina öron? Varför ska det förvirra så mycket?
När jag pratar om köttindstrin, om orättvisor, vakenhet och miljö. Varför måste jag vara en rebell då, någon som springer över torgen med palestinasjal och kastar sten mot polisstyrkor? Kan jag inte bara få hålla mina ögon öppna ändå? Jag vill inte placeras i ett fack. Får eksem av de trånga utrymmena i våra sinnen. Jag kan ha på mig min Resterödströja utan att folk ska kommentera att det är märkligt att se mig i sån. Det är inte märkligt. Jag är trött på att låsa fast mig i någon slags tanke om vad jag bör, nån jävla sned anti-ideolgi.
Varför ska inte min kompis kunna ha Converse-skor och svarta klackaskor i samma skoställ? Varför ska jag inte kunna köpa vissa kläder? Det blir ju snett nånstans när man börjar säga nej till saker som man egentligen gillar bara för att det inte passar in till det man förväntas vara. Varför ska jag lyssna på ska:et mer än mig:et? Varför kan jag inte se på andra tjejer utan att direkt sätta ett ögonmått på deras midja och jämföra med mitt. För brett, alltid för brett. För brett för vem förresten? Varför kan jag inte låta mig duga som jag är?
Vi är utrustade med varsin alldeles egen hjärna, varsitt alldeles eget genupplägg. Vi får sticka ut åt olika håll, vi får påminna om varandra. Jag orkar inte leka ungdomsrevolt längre, orkar inte försöka passa in eller passa ut. Inser att det aldrig riktigt räcker till ändå. Jag är medveden om de sinnessjuka mängder djur som slaktas varje år, är emot det men äter ändå blodpudding och rosabrunt kött från grillen. Har på mig tajta byxor, surfarshorts, mjukisbyxor och klänningar i sommar. Sjunger med till P3's trallvänligaste pop för att den sätter sig men tycker fortfarande att "Kenneth's Nya" av Svenska Akademien är en av Sveriges bästa låtar. Det gör jag, för det kan jag.
lördag 16 maj 2009
bifogar mitt cv .
Nu har jag sökt jobb igen. Igen och igen. Ska snart börja odla pengar. För jag har kommit fram till att jag nog inte vill ha ett jobb, speciellt inte när det ska vara så svårt att få ett. Jobbigt med jobb, har jag kommit fram till. Jag kan klara mig utan. Kan klara mig finfint tillsammans med min pengaodling. Utomordentligt finfint.
söndag 10 maj 2009
en sån där natt igen .
Kan inte somna, kan verkligen inte somna. Han smygit ner till datorn, gått på alla fyra ner för trappan för att den knarrar mindre då. Vill inte störa, väcka. Johan sover, han sover en sån där nyinsomnad sömn och rycker med sina händerna. Tvättbjörnstassarna. Själv låter jag mina händer trampa över tangentbordet. Klickar runt bland bloggar. Läser samma inlägg för tredje gången. Kommer fram till att jag vill hälsa på hemma hos Underbara Clara. Fika. Pilla på loppisfynd.
Vad göra?.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
