ideolgifånge på flykt, eller nått .

Det handlar om alla gränser, om allt det där man är förväntad att göra. Alla normer, alla förbannande jävla normer om hur man ska bete sig. Ideologier. Alla som tror att de vet. Alla som pratar, pekar och höjer på ögonbrynet.

Jag kan lyssna på Bob Marley, Ras Cricket, Kapten Röd, Diego Jah och älska att nynna med till Monica Maggio's "Dumpa mig". Kan försöka rappa med till Promoe, Timbuktu och Svenska Akademien för att sedan trumma i skrivbordet till System Of A Down. Jag kan förälska mig i Hoffmaestro, ha Winnerbäck-konserter som varma minnen och undra när jag får se Dropkick Murphys igen. Kan bläddra i min låtlista, lyssna på Jack Penate, Navid Modiri, Moneybrother, Ozzy Osbourne och Lasgo. Jag kan tycka att Britney är fantastiskt, att Eminem är klockren, att Imogen Heep är underbar och att den norske snubben i melodifestivalen var riktigt bra igår. Det får jag tycka, för det kan göra.

Varför ska en utesluta den andra? Varför ska vi katagorisera allt? Varför får jag inte blanda budskap med simpelhet? Varför känns det så märkligt för dem att humöret avgör musiken som träffar mina öron? Varför ska det förvirra så mycket?

När jag pratar om köttindstrin, om orättvisor, vakenhet och miljö. Varför måste jag vara en rebell då, någon som springer över torgen med palestinasjal och kastar sten mot polisstyrkor? Kan jag inte bara få hålla mina ögon öppna ändå? Jag vill inte placeras i ett fack. Får eksem av de trånga utrymmena i våra sinnen. Jag kan ha på mig min Resterödströja utan att folk ska kommentera att det är märkligt att se mig i sån. Det är inte märkligt. Jag är trött på att låsa fast mig i någon slags tanke om vad jag bör, nån jävla sned anti-ideolgi.

Varför ska inte min kompis kunna ha Converse-skor och svarta klackaskor i samma skoställ? Varför ska jag inte kunna köpa vissa kläder? Det blir ju snett nånstans när man börjar säga nej till saker som man egentligen gillar bara för att det inte passar in till det man förväntas vara. Varför ska jag lyssna på ska:et mer än mig:et? Varför kan jag inte se på andra tjejer utan att direkt sätta ett ögonmått på deras midja och jämföra med mitt. För brett, alltid för brett. För brett för vem förresten? Varför kan jag inte låta mig duga som jag är?

Vi är utrustade med varsin alldeles egen hjärna, varsitt alldeles eget genupplägg. Vi får sticka ut åt olika håll, vi får påminna om varandra. Jag orkar inte leka ungdomsrevolt längre, orkar inte försöka passa in eller passa ut. Inser att det aldrig riktigt räcker till ändå. Jag är medveden om de sinnessjuka mängder djur som slaktas varje år, är emot det men äter ändå blodpudding och rosabrunt kött från grillen. Har på mig tajta byxor, surfarshorts, mjukisbyxor och klänningar i sommar. Sjunger med till P3's trallvänligaste pop för att den sätter sig men tycker fortfarande att "Kenneth's Nya" av Svenska Akademien är en av Sveriges bästa låtar. Det gör jag, för det kan jag.